Par i halsfluss och till sist full pott i vattkoppor...

Familjebesök på barnakuten efter en natt med lite sömn för min del, men en utvilad glad Thuwa, visade efter svalgodlingsprov på oss alla fem att självklart så hade ju även Whilda halsfluss. Är man tvillingar så är man! Vi andra blev friskförklarade och efter några inhaleringar mot falsk krupp under dagen för Thuwa så blev vi hemskickade med dubbla recept på Kåvepenin. Personalen på Barnakuten var helt fantastisk hela tiden och de lät oss alla ta' prov där istället för att vi föräldrar skulle behöva åka till våra vårdcentraler för provtagning vilket vi egentligen enligt "reglerna" skulle ha gjort. TACK! Det underlättade allt en hel del!
Väl hemma i torsdags såg vi fram emot en lång härlig helg, med välbehövlig After work på fredagen för min del, och sedan en lugn myshelg med familjen.
Äntligen skulle vi få se fram emot en vecka med friska barn på förskolan och arbete för vår del. Men Tji fick vi! På söndagkvällen blossade fyra små nya prickar upp på Thuwa och tro't eller ej med det såg återigen ut som vattkoppor!!!
Måndag morgon visade på ytterligare några prickar och en del vätskefyllda. Helt sjukt! Hon hade ju några redan i början av förra veckan och de har ju redan torkat in och trillat av! Ja ja... Jag vet inte om det kanske är så att det kan bli utdraget när man har en annan infektion, typ halsfluss, samtidigt eller varför det blev såhär? Hur som helst så vet vi ju nu med säkerhet att alla tre haft vattkoppor efter den här vändan och det känns riktigt skönt!
Hoppas nu bara inte lilla Thuwa får lika många som sina älskade syskon utan lite lindrigare! Det känns som hon har fått lida tillräckligt den här veckan redan lilla Hjärtat!
Ps Nu drar sig Thuwa framåt för full maskin på golvet, helt plötsligt! Sjukgymnasten som sa att man ofta går tillbaka i utvecklingen när man är sjuk... Inte lilla Thuwa... Hon gör små framsteg hela tiden :)

Länktips!

Har hittat lite länktips på Linnéa och Agnes sida. Tack!

Reklam 2 http://www.youtube.com/watch?v=MP_QFTqbxpo
Reklam 3 http://www.youtube.com/watch?v=iCJ9DH41zc8


http://helahalsingland.se/asiktstorget/insandare/1.1461468


http://www.metro.se/2009/10/23/77794/barn-med-downs-ar-inte-onskvarda/



http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6004288.ab

Inlagda på Barnakuten...

Vattkoppstiden är förbi vilket är helt underbart... Men men... Nu finns det ju även andra virus och bakterier som far omkring i luften som t ex streptokocker grupp A typ halsfluss...
Vi som trodde att vår lilla Thuwa "bara" hade fått falsk krupp vilket vi åkte in till Barnakuten för i måndagskväll. Hon hade svårt att andas och feber. Thuwa proppades i lite olika preparat och fick ventilera några gånger i en mask, samt fick ett recept på medicin och se'n blev vi gladeligen hemskickade.
Dagen efter var väl sådär och så kom natten. Det blev tyngre och tyngre att andas så till slut blev det till att ta' upp lilla hjärtat, ge medicin och sitta upp och kramas i lugn och ro i en halvtimme. Hon lugnade ner sig lite och somnade om men det lät fortfarande inte helt ok.
I morse sov damen som en stock. Pappa vabbade och jag smög upp med Emil för att lämna honom på förskolan och själv bege mig till jobbet.
Under dagen fick Thuwa återigen svårare och svårare att andas så hon fick medicin som hjälpte föga. Kl 17.00 fick hon ytterligare en dos men det hjälpte precis ingenting. Därför åkte jag upp till Barnakuten igen och där visade det sig att hon hade en puls på en bra bit över 200, feber över 39 och hade fruktansvärt svårt att andas.
Hon fick febernedsättande, kortison, inhalera mm. Doktorn tittade i öron och hals och allt såg helt ok ut. Men med tanke på att i stort sett inget av vad de gav min lilla fröken fick pulsen att sjunka eller andningen att lugna ner sig så tyckte ändå doktorn att det kanske var bäst att ta' en svalgodling. Tackar gudarna för det!
Grupp A streptokocker var det!!!
Vi sover kvar. Thuwa sover gott nu och ska inhalera varannan timme inatt. Syskonen kommer hit imorgon för att ta' svalgodling. Min visade att jag inte hade streptokocker vilket var väldigt skönt med tanke på att jag opererat bort mina halsmandlar för typ 20 år sedan.
Nu ska jag försöka sova mellan inhaleringarna och hoppas på en positiv dag imorgon med glada besked om bättring och att vi förhoppningsvis får åka hem!!!
God natt!
Tur att mamma fick åka hem och hämta benbandet, snuttefilten och min favoritbok innan jag skulle sova! Fingrarna har jag ju alltid med mig :) Trygghetssymboler är A o O för lilla Thuwa...

Hoppas på triss i vattkoppor!

Tänk att man lyckades se till att förmodligen tre av tre fick vattkoppor i samma veva. Gick över till grannen när jag fick veta att deras son hade vattkoppor. Tog med mina tre och lät dem gå halvnakna, dela muggar, pussas och kramas som aldrig annars. Fredag exakt två veckor senare började Emils och Whildas vattkoppor ge sig till känna. Precis enligt planen, förutom att jag hade hoppats på Thuwa också. Men men... Två av tre är ju inte fy skam... Men skam den som ger sig... Även här är det förmodligen Thuwas tur att ännu en gång vara lite "efter" sina kära syskon. På måndagen började minsann några "små röda" även blossa upp på henne och trot eller ej så utvecklas nog även dessa till vattkoppor. Nu sover hon så morgondagen lär väl visa om det blev jack pot! Hoppas! Det känns ju som om tio dagar med sjuka barn är lite mer överkomligt än över en månad. Kommentarerna på jobbet var så klart att: -Det ska ju vara du till att t o m planera in hur man ser till att smitta alla barn på en gång. Så'n é ja'! Som jag alltid får höra, planerande och strukturerande.
Måste bara även delge en av mina barns kusiners tanke:
Kusinerna var hos oss i lördags och hälsade på. Thuwa badade och Emil och Whilda var nere i vardagsrummet och lekte. Vi gick upp till Thuwa och då frågade ena kusinen som är sju år om det är Thuwa som har downs syndrom och jag svarade självklart: -Ja. När vi sedan gick ner till Emil och Whilda och han såg deras vattkoppor så frågade han om Thuwa också hade vattkoppor. Och då hade hon ju inte fått det än så jag sa: -Nej. Då tittade han på mig med bekymmerfull blick och sa: -Hoppas inte Thuwa får vattkoppor! För då har hon ju både downs syndrom OCH vattkoppor!
Hjärtat! Vad ska man säga? Snacka om empati!

Det läggs alltför mycket energi på skitsaker - Följ länk i min blogg till Honungspojkens pappa!

För första gången i mitt liv fick jag idag, i mitt yrke som förskollärare, höra att jag uppfattas som en lugn, harmonisk person som "gillar läget" och gör det bästa av situationen. Det var den finaste komplimangen jag fått på mycket länge. Tack K! Du satte ord på hur jag faktiskt numer uppfattar mig själv även i stressade situationer. Även om man ibland är stressad och, under ytan, "paddlar utav bara helvete", så tror jag att det är viktigt, framförallt för barnen, att man behåller ett lugn på ytan. (Förut har jag mer uppfattats som någon som stressar runt och ständigt går på högvarv.) För att kunna behålla lugnet poppar tanken allt oftare upp... Ja, ja... Det finns värre saker här i livet... när något drabbar mig... och då känns det inte riktigt läge att förstora upp och gnälla över alla bagateller man utsätts för...
Att jag är den jag är idag, gillar läget, kan jag till stor del tacka mina barn för och speciellt min älskade dotter Thuwa! Du har verkligen fått mig att slå "kullerbyttor", värdera om livet och meningen med det! Idag har jag haft en så'n där dag med känslan att det slösas alltför mycket energi på skitsaker. Dels i mitt yrke, dels på att min dotter har fel teknik när hon sätter sig upp. Va' faan! Det är väl helt fantastiskt att hon lärt sig sätta sig upp själv! Och när jag idag via en annan blogg hamnade på Honungspojkens pappas inlägg så finner jag inte ord ...
"Gästbloggare: Honungspojkens pappa"

Tillbaka till verkligheten...och allt vad det innebär...

Då var det slut på ledigheten... Det känns inte direkt som att man varit hemma i drygt ett år...

Det är med blandade känslor jag lämnar barnen på förskolan kl 07.15, måndag till torsdag, för att sedan åka till mitt eget arbete på min förskola och spendera dagarna tillsammans med andras barn.

Inskolningarna gick strålande och tjejerna ler och vinkar glatt när jag säger: -Hej då!

Undrar om reaktionerna kommer att ändras när de börjar inse att jag faktiskt inte kommer åter förrän om ca åtta timmar? Hoppas att de även då kommer att ha ett leende på läpparna!

Nu när man har kommit tillbaka till verkligheten kommer även alla dessa kallelser för nya besök på hab, undersökningar hos dokorer av olika slag osv. Hade faktiskt förträngt alla dessa besök som gjorts och kommer att göras, till och från, för all framtid.

På en enda vecka har vi hunnit få påhälsning i hemmet av specialpedagogen, hon är för övrigt helt fantastisk, varit på ögonkliniken och fått besked om att vår dotter ser perfekt idag, vilket innebär att hon förmodligen kommer att bli närsynt ju mer hon växer, varit på hörcentralen och fått beskedet att hörseln är klockren, trumhinnorna vibrerar, ingen vätska och inget vax, vilket är helt underbart och förhoppningsvis underlättar språk- och talutvecklingen.

För övrigt har vår dotters största framsteg under sommaren varit att lära sig sätta sig upp själv. Från magläge till v-stil och sedan med en lätt putt i golvet med båda händerna så sitter hon så det knappt går att rubba henne. Helt stabilt m a o! Tyvärr är hennes sätt inte det optimala enligt sjukgymnasten. Men ärligt talat så skiter jag i det. Har hon väl hittat ett sätt så tycker jag att det är helt fantastiskt!

Ps Idag kände jag att hennes första tand är på väg. Vänster, uppe... En kindtand... Hi hi...

Tjejerna har fyllt ETT år!

Tänk att tjejerna redan har blivit ett år. Helt otroligt hur fort tiden går! Whilda är uppe och går kring möblerna, stannar upp, släpper taget och klappar händerna. Det dröjer inte länge förrän hon tar sina första steg utan att hålla i sig. Hon kryper uppför trappan så fort tillfälle ges. Thuwa sitter så bra. Klappade händerna första gången dagen före sin ettårsdag och kämpar på för att dra sig framåt på golvet. Helt fantastiskt med alla framsteg de gör. Så här på sommaren så märker man att tiden till att sitta vid datorn inte riktigt prioriteras som tidigare. Man är ständigt på resande fot och det är inte alltid det finns täckning för internet när man är på semester. Skönt med på ett sätt. Imorgon bär det av för en sista tripp för året till mitt älskade Dalsland. Ska bara plocka svamp, fiska, åka på älgsafari, bada och mysa med mina underbara barn, mormor och syster yster med familj. Hoppas på en fantastisk sommar och lite mer sol! :)

Fantastiska vänner

Måste säga att jag har fantastiska vänner. Har pratat med två av dem när de slängt ut sig saker, omedvetet, som känns så hjärtat blöder. De har varit tacksamma för att jag uppmärksammat dem och jag är glad för min egen skull att jag kan släppa det, slippa ha en klump i magen och bara fortsätta med den fantastiska vänskap vi har. Har funderat lite på vilka man ens orkar konfrontera, för det är inte alltid så enkelt, och tror nog att det i första hand är de man verkligen älskar och bryr sig om.
Puss på Er!

Han betedde sig som ett jävla mongo!

Ja, vad ska man säga? I vissa sammanhang och så plötsligt dyker kommentaren upp och jag har funderat på hur jag kommer att handskas med den. Det hände igår när jag pratade med en av mina allra närmaste vänner. Vi pratade i telefonen om allt mellan himmel och jord och då bl a om andra barn och deras betenden. Då dyker kommentaren upp och på något märkligt sätt så lät jag det bara vara. Jag undrar om hon tänkte på det själv, inte vad jag märkte men det är klart att det känns. Nästa gång kanske jag ska fråga: Hur menar du? Vad då jävla mongo?!?! Mitt barn är inte ett jävla mongo, inte ett CP-barn, inte en jävla skitunge och inte heller en jävla idiot! Alla dessa ord som används som skällsord utan eftertanke. Jag HATAR orden! Samtidigt så kan jag känna att alla dessa människor som använder dessa ord i olika syften borde uppmärksammas på vad de faktiskt sitter och säger och att det faktiskt svider...
Få upp deras ögon och formulera sig lite annorlunda och med eftertanke, med andra ord tänka först och tala se'n.
Så! Nu fick jag lätta lite på hjärtat! Skönt!

Thuwas fot i min hand, läsarnas bilder vlt 24/9-08

"Håller min ena tvillingdotters, Thuwa 2 veckor, fot i min hand.

Så liten och oförstörd. Många vägval kommer att göras, med vägledning av andra, men även med egna beslutsamma steg. Den väg du kommer gå blir spännande och lärorik för oss alla i din närhet som får följa dig på din promenad genom livet."

Ååå vad jag älskar den här bilden. Den publicerades på mittuppslaget i Vlt 24/9-08 som en av läsarnas bilder. Blev så stolt då! Ser verkligen fram emot att få följa med på mina barns promenader genom livet. Vilken ära!

Om en stund bär det av mot bad på "Sundinska" och i eftermiddag blir det bussen till Stockholm och Cinderellakryssning med en väninna. Välförtjänt tycker jag! :)

Trevlig helg alla underbara människor!

Dalsland - Mitt paradis

Snart har jag packat klart inför årets första resa till Dalsland. Imorgon åker jag, barnen och min älskade mormor till landet för att bara njuta. Mormor kommer att vara där fram till september och vi andra åker hem nästa onsdag och återkommer i juli igen. Det är en hel del att göra när vi kommer fram. Klippa gräs, rensa ogräs, hämta vatten i brunnen, sätta upp en grind vid altantrappan, lägga i roddbåten och mycket, mycket mer. Det ska bli sååå underbart! Självklart ska vi åka till min mammas grav och göra fint på den. Emil blir den som vattnar graven och pussar på den vita lilla fågeln som sitter på stenen. Det är helt underbart att se honom då. Man kan förstå att många tankar far i hans huvud.

Det lär även bli många promenader till kossorna, lammen, hästarna och åsnorna! Kanske tar vi en tur med bilen och åker på älgsafari i skogen förbi alla små mysiga skogstjärn.

(Kusinerna)

Det är förmodligen ingen täckning för internet. Förra året gick det inte ens att ringa på mobilen. Sms var det enda som funkade i ett av fönstren i stugan. Skönt med på ett sätt :) Man får njuta av lugnet med andra ord!

(Emil, gammelmormor och min kära vän Carina med sin dotter Wilma på altanen.)

Hoppas verkligen på bättre väder så att vi kan äta frukost på altanen och kanske njuta av ett glas vin eller två där när de små har gått och lagt sig! Längtar!

Bad på habiliteringen

Om en stund bär det av mot habiliteringen för bad med tjejerna.

Inte många gånger kvar tyvärr så man får ju passa på att njuta!

Anton Lind i MittP3 och lillebror Love som har downs syndrom

Har precis lyssnat på Anton Linds berättelse, några dagar i efterskott tack vare att andra bloggat och gett mig tipset, om sitt och sin lillebrors liv. Vilken härlig och klok storebror, snacka om syskonkärlek! Ååå vad jag önskar att alla människor hade samma sunda inställning!

Klicka på länken och lyssna med hjärtat!
http://www.sr.se/webbradio/?id=1736795&type=broadcast

Jag funderar ibland över hur det kommer att bli i framtiden, speciellt för syskonen. När jag lyssnar till Antons berättelse kan jag bara känna att det blir bra! Det är nog bäst att sluta oroa sig och leva i nuet! Det blir som det blir!
Och jag tror och hoppas att framtiden blir fantastisk och lärorik för alla som kommer att få vara med på våra barns resor genom livet!

Ingen badgrupp på habiliteringen i höst.

Känner mig så besviken. Har fixat med jobbschema inför hösten så att jag och min älskade tjej ska få lite egen tid på fredagar till bassängträningen som är avsedd för barn i hennes situation, samt de värdefulla fikastunderna vi familjer har tillsammans efteråt. Fick idag beskedet att dessa badtillfällen ska tas bort p g a att det finns bättre behövande. Jag har absolut förståelse för det men det känns ändå så oerhört trist. De här stunderna har varit så värdefulla för oss och var även vår första möjlighet till kontakt med andra familjer i samma situation, på ett enkelt och kravlöst sätt.
Vi ska verkligen passa på att njuta av och ta' tillvara på de få återstående badtillfällena innan sommaren.

Valborg och födelsedag

Vilken fantastisk helg jag haft! Åkte ner med mina döttrar till storasyster yster med familj i Mjölby i torsdags. Lillebror från Stockholm med familj kom oxå dit.
Vi har grillat, ätit och druckit gott, pratat om allt mellan himmel och jord och lyssnat på musik med innehållsrika, berörande texter, vilket vi alltid gör när vi ses. Tyvärr ses vi alltför sällan! Vi får lov att skärpa oss helt enkelt! Helt fantastiskt att se hur alla trivs tillammans, barn som vuxna. Nästa gång blir i midsommar. Det ska bli sååå mysigt!
Min födelsedag, söndag, började jag med att höja glaset när kl passerat midnatt. Vi satt fortfarande uppe då och hade välfyllda glas. Rödvin och choklad. Kan en födelsedag börja bättre? Kl 01.15 smög jag in till tjejerna för några timmars sömn.
Söndag - Glasstårta i solen, fina presenter och efter lunch bar det av mot Västerås för att mötas av en stor kram av min älskade son som jag saknat hela helgen. Jag vet dock att han haft det bra när han bl a varit på arbetshelg med sin pappa på kollo.
Födelsedagen avslutades tillsammans med sambo och son, med rött vin, grillning av pilgrimsmusslor, stenbitsrom och röd lök på formfranska, sparris, röd paprika och tomatsalsa.
Tjejerna sussade sött i sina sängar.
Tack till alla som bidrog till denna fantastiska helg!

Vårdbidrag

Fick idag besked om att vi får fullt vårdbidrag fr o m augusti. Skööönt att slippa ta' strid!
Nu bär det av mot hörcentralen. För första gången. Pirrigt!

Vad är det som är så farligt med att berätta ungefär när barn med ds lyckas med nya färdigheter?

Besöket hos sjukgymnasten var uppmuntrande. Lilltjejen sitter så bra utan stöd nu och vi fick några tips på hur vi kan träna vidare för att uppnå nya färdigheter. Sitta på knä med en kudde framför sig bl a. Det är viktigt att alla steg i utvecklingen gås igenom och att man inte hoppar över något!

Tycker dock att det är lite tråkigt att man aldrig kan få något svar på ungefär när det är vanligt att olika färdigheter uppnås hos ds-barn. När man ställer frågan blir allt så svävande. Varje barn ska jämföras med sig själv och man ska inte stressa på. Det är väl ganska självklart kan jag tycka! Se'n beror det ju självklart även på om barnet har tilläggshandikapp.

Men nå'nstans måste ju det gå att säga t ex att barn med ds brukar lära sig gå någon gång mellan 1,5 och 3 år. Och jag förstår inte varför det skulle vara så farligt att jämföra. Alla normalstörda barn jämförs ju ständigt på bvc. Det finns normal- och avvikningskurvor och de visar ju sköterskorna gladeligen upp.

Men dessa lite annorlunda barn är de nästan rädda för att jämföra. Sorgligt kan jag tycka! Det verkar som om de är rädda för att göra en ledsen om de berättar att det mesta tar längre tid, utvecklingen sker mer långsamt, men förr eller senare lär de sig det mesta. Jag vet det! Allt det där har jag redan malt i mitt huvud hundratals gånger. Och det är något jag lärt mig acceptera.

Jag vill ju bara veta på ett ungefär när saker och ting brukar inträffa, vad och när jag kan tänkas se fram emot nya utmaningar. Just för att det är spännande och fantastiskt när man kan se glädjen hos ens barn när de lyckats med något nytt. Precis som jag gör med mina andra barn!

Sjukgymnastik och habiliteringsplan

Idag är en stor dag för min lilla/stora ds-sessa. Först ska vi lämna in hennes matstol för att få nya spännen så hon inte tar sig ur den. Se'n bär det av mot sjukgymnastiken och utifrån det besöket ska det skrivas en ny habiliteringsplan. Logopeden kommer också att vara med. Det blir spännande!
En så'n här härlig dag med strålande solsken kan jag bara tänka mig att det kommer att gå strålande även för min sessa!
Njut av dagen! Den går inte i repris...

Idag har jag gråtit av både glädje och sorg...

Skottlossning i gamla stan! Offren, en av mina bästa vänners väns bror och hans gravida sambo. Tror han är född samma år som jag. Livshotande skador! Förmodligen en vårdnadstvist. Tänk att det ska bråkas om barn! Jag blir sååå illa berörd!
Tårar av sorg. Min lillebror har blivit allergisk mot sin älskade hund efter mer än tio års familjeliv. Nästa vecka kommer han att få avliva sin älskade rottveiler. Den som varit som hans eget lilla barn. Det känns i hjärtat!
Tårar av glädje! Två av mina närmaste vänner har blivit föräldrar till en prinsessa som dock föddes alldeles för tidigt. Hon andas nu med hjälp av lungmaskin och allt ser jättebra ut. Skönt! De har trots allt haft det tufft och fått hjälp på traven för att bli med barn. Lycka!

Tittar nu på Efterlyst och hoppas verkligen att de får tag i gärningsmannen från skottlossningen! Jävla idiot! Man funderar ibland på hur man tänker när man begår en så'n gärning. Helt egoistiskt förmodligen, utan att tänka på alla andra som berörs. Och framför allt barnen! Hur ska de, efter det som inträffat, kunna leva ett liv där de kan känna sig trygga och älskade? Jag bara undrar! ? Det gör ont!!!

Framsteg... Den proximala zonen

Nu kryper min ena sessa och den andra sitter utan stöd! Storebror cyklar med stödhjul. Tänk vad man gläds åt dessa små framsteg. Små? De är ju enorma! Tänk hur mycket vilja, träning och envishet det bor i alla individer. Vi som står bredvid måste lära oss att se den proximala zonen och utifrån den handleda, utmana och vägleda så att utvecklingen kan ske när det är dags. Inte för tidigt, inte för sent. Utan precis sådär lagomt!

Idag är en ledsam dag som ändå ska firas...

Ja du älskade mamma. Idag är det din 60-årsdag. Önskar så att du fått uppleva den och fira den tillsammans med oss som jag vet att du så innerligt älskade av hela ditt hjärta. Tyvärr lämnade du oss alltför tidigt. 39 år är ingen ålder mamma! Jag har så många gånger frågat mig varför det blev som det blev. Det är ju som om jag skulle lämna livet nästa år. Det är alldeles för tidigt! Det finns ju så mycket kvar som jag måste få ta del av och vara med om. Barn, barnbarn och barnbarns barn. Det är ju helt fantastiskt!

Idag har jag varit till minneslunden och tänt ett ljus för dig, gick även till barnens farmor och tände ett ljus. Så sorgligt! Mina barn får aldrig uppleva hur det är att ha en mormor eller farmor. Inte heller får ni chansen att uppleva dessa fantastiska individer! Som tur är så är fortfarande din mamma, barnens gammelmormor, pigg och helt underbar. Henne ska vi fira största delen av sommaren med i vårt paradis Dalsland. Det var där du var som lyckligast! Då ska vi även passa på att hälsa på dig och vattna blommorna vid din grav, vid kyrkan, vid vattnet.

Hade du levt idag så hade man förmodligen ansett att du gått in i väggen och hjälpt dig utifrån den diagnosen. Men på den tiden så hade man väl inte den kunskapen man har idag. Du fick andra diagnoser, behandlades och medicinerades, på ett sätt som jag till stor del tror är orsaken till att det blev som det blev, samt att du även fann ditt eget sätt att dämpa ångesten med. Som så många andra. Förbannat! Min älskade syster till och med skrev till läkarna och bad om hjälp och behandling för dig. Utan gehör! Brevet har jag kvar än idag och ibland tar jag fram det och läser, gråter och kan bara inte förstå att de inte gjorde mer för dig. för oss! Och din mamma, vår mormor, som hon kämpade.

Jag ska fira din födelsedag precis som jag vet att du skulle ha gjort. Förutom cigaretterna. Jag började ju aldrig med sån't skit. Tyckte liksom inte det var lika häftigt som mina kompisar och förmodligen även du gjorde i tonåren. Det är jag stolt för! Jag kommer inte heller att gå ner till kvarterskrogen. Däremot ska jag öppna en folköl, bara en, -Säg inget till mormor!, äta lite chips, tända några ljus och bara önska att du känner att det är dig och din dag jag firar tillsammans med min älskade son, som alltid följer med och vattnar dina blommor när vi hälsar på. Han pratar ofta om dig och funderar... Han och mina två tjejer, dina barnbarn, är helt fantastiska!

Grattis mamma på 60-årsdagen!
Du finns alltid i mitt hjärta!
Jag älskar dig, precis så som jag vet att du älskar mig!

Påsken är slut och den har varit helt toppen! Mycket tack vare fantastiska människor, underbara barn, god mat och dryck och strålande väder!

På skärtorsdagen var det bokat långbord på Harrys för 15 av mina fantastiska vänner. Det blev en helkväll från kl 18.15 med start på terrassen och en iskall, svindyr stor stark. Tycker faktiskt att det är hutlöst att ta' 56 kr för en öl i ett glas. Men men, det slank ner några till under kvällen, samt några glas rött och en god bit mat. Det blev många fantastiska samtal och en hel del steg på dansgolvet till allt från gamla schlagers och ABBA till nyare låtar. Vilken härlig känsla det är att bara umgås med vänner, gamla som nya och slå klackarna i taket?! Tur att vi startat ett nätverk med träffar ca en torsdag i månaden. Tror faktiskt de flesta tycker att det är välbehövligt. Den här blev ju lite längre än de andra. Röd dag på fredagen och ledigt för de flesta. Hur som helst så slutade kvällen med ett inköp av kebab och taxifärd hem ca 03.15 M a o en niotimmars tjejkväll. Najs!

Med tanke på det underbara vädret så planerades det för grillkväll på fredagen med grillspett, foliebakad potatis med pestoröra, god sallad och rööövin. Helsoft kväll som avslutades några timmar tidigare än gårdagen.

Påskafton startade med långbord på barnens farfarbrors altan. Massor med god påskmat, naturligtvis sill och nubbe, kaffe och likör samt lite munspel, trummor och gitarr som alltid ingår när det här sällskapet träffas. Det spelades boule och barnen fick åka runt i skottkärra. En fantastisk eftermiddag och kväll för alla inblandade. Den avslutades med en promenad genom skogen hemåt för att lyssna på Suzzies orkester, lite choklad och ännu ett glas rött.

Påskdagen blev en dag för återträff hos farfarbror för att tömma skålarna från gårdagen. Mums!

Annandagen rensades det i trädgården och läggdags blev tidigt för samtliga. Skönt!

Sälen,skoter, husvagn och after ski - Barnfri tid med vänner

Egen tid med vänner är guld värt!
För första gången, en hel helg sedan hösten 2004, har jag varit helt barnfri. Nog för att jag älskar mina barn över allt, men att bara rå om sig själv och totalt lämna över allt hemansvar till sambon är så värdefullt för alla inblandade. Jag - Totalt fri att göra vad jag vill - Sambon totalt tvingad att ta ansvar för hem och barn och allt vad det innebär.
Fredagen började med babysim för tjejerna på habiliteringen. Sedan, kl 12.00, bar det av mot Sälen. Som tur var har man vänner som ställer upp så en av alla dessa kom hem till mig och passade tjejerna i väntan på att deras pappa och storebror skulle komma hem för en lärorik helg. Vägen till Sälen kändes lång med tanke på alla rök- och kisspauser som de andra begärde. De hade ju börjat inta alkohol och hade uppenbart glömt festblåsan hemma. Själv körde jag och ville bara anlända till slutmålet så fort som möjligt för att kunna hälla upp en "dagens" och komma till ro. På plats installerade vi oss i husvagnen, fyllde våra glas, tog en tur i Tandådalen för att orientera oss och hade se'n en helkväll med god mat, dryck och kortspel i husvagnen.
Lördagen började med att vi, tre tjejer, hoppade upp på skotern och brassade iväg på en skoterled. Problemet var att vi inte visste om vi var körbara med tanke på att det blev ganska sent... Frågan var oxå: Får man åka tre på en skoter???. Svaren fick vi efter ca 10 minuter då vi blev stoppade av polisen. Helvete! Upp till bevis. Föraren blåste och det var grönt. Tur att inte jag körde då! Inte sa' de något om antalet passagerare så det var bara att köra vidare. Själv körde jag en sväng lite senare då det kändes helt lagligt... Jäklar vad kul det var!
Efter skoterfärden bar det av mot backen där vi tände engångsgrillen och svalkade oss med varsin cider. Helt vindstilla och inte ett moln! Kan det bli mer fantastiskt? Där satt vi tills cidern och en och annan öl var slut och vi började känna kallet från after ski'n. Trängde oss ner vid ett bord och det kändes som om man inte var en dag över 25. Ganska snart hade vårt bord fyllts av levnadsglada människor som bara njöt av tillvaron och vi gick inte därifrån förrän det var helt igenbommat. På vägen till husvagnen tog vi en vätskepaus i en stuga och vandrade sedan vidare för att hämta allt vi behövde för att få en lyckad bastustund och göra iordning oss inför den kommande kvällens bravader. Rödmosiga gick vi tillbaks till husvagnen och fixade potatisgratäng, kallskuret och sallad. Mumsigt tillsammans med välanpassad dryck. Senare bar det av mot puben och där blev det ett antal "kalla", sång, dans kring en eldstad och senare efterfest. Ca 04.00 var det bara att vandra mot husvagnen, vilken det nu var, typ alla vita, uppställda i rader oj oj oj. Till slut - Framme...ZZZ! Vilket fantastiskt dygn! Söndagen blev mest en lång väntan, som tur var kikade stolen fram vid 12-tiden, på att någon av oss skulle bli körklar. Kl 15 bar det av hemåt!
Väl hemma väntade tre helt underbara små troll med breda leenden på läpparna! De hade överlevt! Sambon däremot såg allmänt utslagen ut! Sååå värdefullt för alla parter!

Nu ser jag fram emot skärtorsda'n då jag och ca 15 tjejer hoppar upp på kvastarna och flyger ner till stan för att göra Harrys osäkert!

FOSTERVATTENSPROV, TVILLINGAR, VEM KAN LEVA MED ATT BEHÖVA TA ETT BESLUT UTIFRÅN DESSA FÖRUTSÄTTNINAR???
INTE JAG I ALLA FALL!!!

Om gårdagen var fantastisk så började inte den här lika bra :(

Vaknade 03.00 av att en av tjejerna verkade besvärad. Gick in och kikade till henne och upptäckte till min förvåning att hon hade kräkts i sängen, något som inget av mina barn någonsin gjort tidigare. Det var bara att göra en helrenovering av sängen och dottern och till sist lägga henne i en nybäddad, skön säng. Zzzzzz. Under tiden hade naturligtvis hennes älskade tvillingsyster vaknat till liv och satt glatt och tjattrade i sin säng. Så det var bara att gå dit och säga godnatt igen. Men men... är man tvilling så är man. Naturligtvis så hade hon också kräkts och det var bara att göra en repris.

Något trött några timmar senare när storebror glatt kom in och sa: Godmorgon mamma! Det är dag! Grus i ögonen och på med Bolibompa. Typiskt när tjejerna verkligen tog sovmorgon efter natten som varit.

Tittade senare på EfterTio som den här veckan har tema om för tidigt födda barn. En familj med för tidigt födda tvillingar var där. Eller rättare sagt ena tvillingen, den andra är inte längre vid livet. Föräldrarna berättade om hur orolig graviditeten varit p g a att det var tvillingar, enäggs och att den ena fick mer näring än den andra osv. De hade tidigt i graviditeten misstänkt att något inte riktigt var som det skulle och beslutade sig då för att göra ett nupp-test. Det visade sig att det var tvillingar och att det ena barnet ev hade ett kromosomfel. Risken var 1 på 23. De fick frågan om de ville göra fostervattensprov men valde att avstå.
Hur ska man tänka? Om ena baret har ett kromosomfel som man faktiskt kan leva med och den andra inte har det. Ska man då välja bort båda eller går det att bara välja bort det ena? Frågorna var många och vem skulle orka, klara av och sedan leva med ett så'nt beslut. Jag bara undrar?

Kände hur klumpen i magen började växa, en nära vän som också tittade på programmet ringde och frågade om jag var ledsen och se'n brast det. Allt rullades upp ännu en gång. Jag har ju själv varit där på ett sätt. Jag skulle ha gjort ett fostervattensprov, om det var ett barn, dock inte för min egen skull. Men så ställdes jag inför det faktum att det faktiskt var två barn, vilket innebär två prov, ökad risk för missfall och tanken på jag/vi skulle orka med att ta ett beslut. Och vems beslut skulle jag välja. Hur man än vrider och vänder på det så gick det inte att vara alla till lags. Jag följde mitt hjärta, avstod från prov och tänkte att risken är så liten och den risken fick jag ta. Och inte i min vildaste fantasi, i min värld, skulle det kunna hända att just jag skulle få ett barn med Downs syndrom.
Men det var precis så blev det och hela min värld rasade samman. Jag vet nog egentligen inte varför. Förmodligen för att jag saknade kunskapen, precis som så många andra. På nå't sätt kändes det som om det var min uppgift att handskas med alla andras reaktioner. Hur fick man reagera? Hur ska man reagera? Jag orkade ju inte berätta personligen, för att gång på gång behöva möta deras reaktioner. Jag lät bli. Både för min egen och deras skull tror jag. Mitt sätt blev, när vi fått det definitiva beskedet, att först skicka ett sms till alla nära och kära och berätta att vi hade fått två flickor. Många grattis till svar blev det. Alla trodde ju att det var två pojkar. Det ligger i släkten nämligen.
Nästa sms som jag skickade till samma personer blev: Ena flickan är ljusblod och har Downs syndrom, den andra är mellanblond och helt normal. Det tog en stund innan svaren började rulla in. Alla dessa fantastiska svar!
För mig blev det här ett sätt att förbereda andra så att de skulle få en chans att veta hur de skulle hantera situationen och landa i den. Pedagogisk och empatisk som man är :) Alla jag pratat med efteråt var tacksamma för det sätt jag valde att berätta på.

Från den dagen tjejerna föddes så kunde jag ha skrivit en hel bok. Tankarna snurrade i huvudet och där satt jag, ensam med mina två tjejer och stirrade in i väggen. Önskar jag hade haft en bärbar dator då! Det har jag idag!

Är så otroligt glad idag att jag inte gjorde det där förbannade fostervattensprovet. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle överlevt om jag ställts in för det faktum som nu är ett faktum och sedan behövt leva med att behöva ta ett beslut, vilket det nu än skulle ha blivit. Man är ju trots allt två om beslutet.
Nu är det som det är och jag älskar alla mina barn över allt annat, för de fantastiska individer de är!

Ny dag. Nya möjligheter. Och 1:a april är det oxå. Vi får väl se vad man hinner lära sig den här dagen om hur man bloggar och även hur många förbannade aprilskämt man ska gå på. Prio ett idag är hur som helst att väga och mäta tjejerna som blir nio månader om tre dagar. Vad fort tiden går! Ska även göra om BOEL-testet som ena tjejen inte svarade på sist och förmodligen inte kommer att göra idag heller med tanke på att hon är tokförkyld även denna gång :(

Hur som helst är ryggsäcken packad med choklad och smörgås till min "stora" pojke som ska gå på Knytte i det vackra vårvädret. Ibland längtar man tillbaka till den där tiden med Mulleverksamhet och allt vad det innebär. En grön mugg med Mulle på och varm choklad är det jag minns bäst från när jag var liten. Vilken frihet!

Har knappat på datorn mest hela dagen för att försöka förstå hur jag ska göra för att få ordning på sidan, eventuellt dela med sig av det jag skriver till andra, kanske skriva en kommentar till fotot av mina fantastiska barn och känner bara att det är som en djungel. Kommer antagligen att skatta åt det här inlägget om jag läser det inom en snar framtid. Men men... Det är förmodligen och förhoppningsvis som det alltid är när man ska lära sig något nytt. Alltid förbannat svårt i början och sedan löjligt enkelt :)

Tanken att skapa en blogg har funnits en tid...
Frågorna har varit: Varför? För vem?
Svaren: För att skriva av mig, lite som terapi kanske. Jag vet inte!
Till en början för min egen skull och senare för de som är nyfikna, intresserade, i liknande situationer, släkt och vänner, så att de ska få en möjlighet till förståelse för det sammanhang jag och min familj är i.