FOSTERVATTENSPROV, TVILLINGAR, VEM KAN LEVA MED ATT BEHÖVA TA ETT BESLUT UTIFRÅN DESSA FÖRUTSÄTTNINAR???
INTE JAG I ALLA FALL!!!

Om gårdagen var fantastisk så började inte den här lika bra :(

Vaknade 03.00 av att en av tjejerna verkade besvärad. Gick in och kikade till henne och upptäckte till min förvåning att hon hade kräkts i sängen, något som inget av mina barn någonsin gjort tidigare. Det var bara att göra en helrenovering av sängen och dottern och till sist lägga henne i en nybäddad, skön säng. Zzzzzz. Under tiden hade naturligtvis hennes älskade tvillingsyster vaknat till liv och satt glatt och tjattrade i sin säng. Så det var bara att gå dit och säga godnatt igen. Men men... är man tvilling så är man. Naturligtvis så hade hon också kräkts och det var bara att göra en repris.

Något trött några timmar senare när storebror glatt kom in och sa: Godmorgon mamma! Det är dag! Grus i ögonen och på med Bolibompa. Typiskt när tjejerna verkligen tog sovmorgon efter natten som varit.

Tittade senare på EfterTio som den här veckan har tema om för tidigt födda barn. En familj med för tidigt födda tvillingar var där. Eller rättare sagt ena tvillingen, den andra är inte längre vid livet. Föräldrarna berättade om hur orolig graviditeten varit p g a att det var tvillingar, enäggs och att den ena fick mer näring än den andra osv. De hade tidigt i graviditeten misstänkt att något inte riktigt var som det skulle och beslutade sig då för att göra ett nupp-test. Det visade sig att det var tvillingar och att det ena barnet ev hade ett kromosomfel. Risken var 1 på 23. De fick frågan om de ville göra fostervattensprov men valde att avstå.
Hur ska man tänka? Om ena baret har ett kromosomfel som man faktiskt kan leva med och den andra inte har det. Ska man då välja bort båda eller går det att bara välja bort det ena? Frågorna var många och vem skulle orka, klara av och sedan leva med ett så'nt beslut. Jag bara undrar?

Kände hur klumpen i magen började växa, en nära vän som också tittade på programmet ringde och frågade om jag var ledsen och se'n brast det. Allt rullades upp ännu en gång. Jag har ju själv varit där på ett sätt. Jag skulle ha gjort ett fostervattensprov, om det var ett barn, dock inte för min egen skull. Men så ställdes jag inför det faktum att det faktiskt var två barn, vilket innebär två prov, ökad risk för missfall och tanken på jag/vi skulle orka med att ta ett beslut. Och vems beslut skulle jag välja. Hur man än vrider och vänder på det så gick det inte att vara alla till lags. Jag följde mitt hjärta, avstod från prov och tänkte att risken är så liten och den risken fick jag ta. Och inte i min vildaste fantasi, i min värld, skulle det kunna hända att just jag skulle få ett barn med Downs syndrom.
Men det var precis så blev det och hela min värld rasade samman. Jag vet nog egentligen inte varför. Förmodligen för att jag saknade kunskapen, precis som så många andra. På nå't sätt kändes det som om det var min uppgift att handskas med alla andras reaktioner. Hur fick man reagera? Hur ska man reagera? Jag orkade ju inte berätta personligen, för att gång på gång behöva möta deras reaktioner. Jag lät bli. Både för min egen och deras skull tror jag. Mitt sätt blev, när vi fått det definitiva beskedet, att först skicka ett sms till alla nära och kära och berätta att vi hade fått två flickor. Många grattis till svar blev det. Alla trodde ju att det var två pojkar. Det ligger i släkten nämligen.
Nästa sms som jag skickade till samma personer blev: Ena flickan är ljusblod och har Downs syndrom, den andra är mellanblond och helt normal. Det tog en stund innan svaren började rulla in. Alla dessa fantastiska svar!
För mig blev det här ett sätt att förbereda andra så att de skulle få en chans att veta hur de skulle hantera situationen och landa i den. Pedagogisk och empatisk som man är :) Alla jag pratat med efteråt var tacksamma för det sätt jag valde att berätta på.

Från den dagen tjejerna föddes så kunde jag ha skrivit en hel bok. Tankarna snurrade i huvudet och där satt jag, ensam med mina två tjejer och stirrade in i väggen. Önskar jag hade haft en bärbar dator då! Det har jag idag!

Är så otroligt glad idag att jag inte gjorde det där förbannade fostervattensprovet. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle överlevt om jag ställts in för det faktum som nu är ett faktum och sedan behövt leva med att behöva ta ett beslut, vilket det nu än skulle ha blivit. Man är ju trots allt två om beslutet.
Nu är det som det är och jag älskar alla mina barn över allt annat, för de fantastiska individer de är!