Då var det slut på ledigheten... Det känns inte direkt som att man varit hemma i drygt ett år...
Det är med blandade känslor jag lämnar barnen på förskolan kl 07.15, måndag till torsdag, för att sedan åka till mitt eget arbete på min förskola och spendera dagarna tillsammans med andras barn.
Inskolningarna gick strålande och tjejerna ler och vinkar glatt när jag säger: -Hej då!
Undrar om reaktionerna kommer att ändras när de börjar inse att jag faktiskt inte kommer åter förrän om ca åtta timmar? Hoppas att de även då kommer att ha ett leende på läpparna!
Nu när man har kommit tillbaka till verkligheten kommer även alla dessa kallelser för nya besök på hab, undersökningar hos dokorer av olika slag osv. Hade faktiskt förträngt alla dessa besök som gjorts och kommer att göras, till och från, för all framtid.
På en enda vecka har vi hunnit få påhälsning i hemmet av specialpedagogen, hon är för övrigt helt fantastisk, varit på ögonkliniken och fått besked om att vår dotter ser perfekt idag, vilket innebär att hon förmodligen kommer att bli närsynt ju mer hon växer, varit på hörcentralen och fått beskedet att hörseln är klockren, trumhinnorna vibrerar, ingen vätska och inget vax, vilket är helt underbart och förhoppningsvis underlättar språk- och talutvecklingen.
För övrigt har vår dotters största framsteg under sommaren varit att lära sig sätta sig upp själv. Från magläge till v-stil och sedan med en lätt putt i golvet med båda händerna så sitter hon så det knappt går att rubba henne. Helt stabilt m a o! Tyvärr är hennes sätt inte det optimala enligt sjukgymnasten. Men ärligt talat så skiter jag i det. Har hon väl hittat ett sätt så tycker jag att det är helt fantastiskt!
Ps Idag kände jag att hennes första tand är på väg. Vänster, uppe... En kindtand... Hi hi...
