Den här veckan har verkligen varit märklig!
Onsdagkvällen spenderades hemma hos Mamma M. Trummor spelades av alla fantastiska barn. Tilltugg och fika förgyllde kvällen. Politiker H var med och fikade och lyssnade på våra tankar kring samhällets syn på och vad samhället gör för barn och familjer med DS. Den där H verkar vara en riktig fighter och kommer säkert att framföra våra och även hennes egna tankar på ett bra sätt. Tack H! Och tack Mamma M för att vi fick hälsa på i ditt fantastiska hus! Även tack till alla mammor och barn som var där! Så himla värdefullt att veta att ni finns där och har så mycket att ge och dela med er av... Tankar, känslor, funderingar osv...
Torsdagen gick i sorgens tecken...
Började i o f s med sjukgymnastbesök på Thuwas förskola. Det händer så mycket fantastiskt just nu. Min glada lilla tjej! Bekymmerslös! Så framåt! Kryper för fullt, vill gärna upp, säger Upp när hon väl kommer fram efter sitt krypande. Tror verkligen oxå att hon menar upp! Samma när hon säger Att... När hon vill ha något... Tack säger hon såklart! Helt fantastiskt! Tjatade lite på sjukgymnasten och vips så har vi fått ett badschema på tio gånger på fredagar kl 10.00. Yes! Man måste stå på sig! Tyvärr är det dock inte med den gamla badgruppen! Får ett eget program att jobba efter. Det blir nog bra och framför allt! Thuwa älskar att bada!
Sedan bar det av mot Sollentuna kyrka för begravning.
Att ta' farväl av någon som är 31 år, som levt ett alltför kort liv, för att någon annan bestämt sig för att DITT LIV ÄR SLUT HÄR OCH NU känns så himla fruktansvärt.
På begravningen var det så otroligt många människor. Ca 300 st. Alla fick inte ens plats i kyrkan! Det måste ju verkligen betyda att han var han var så omtyckt och precis en så fantastisk människa som jag själv upplever att han var.
Begravningsceremonin var speciell, blandning av svensk och Armenisk (ortodox). Den svenska prästen talade så bra. Enkelt och äkta. Berättade verkligen om vem A var som person. En människa som månade om alla, byggde broar mellan kulturer, mellan landskap och vänkretsar. Att han var en far som ägnade all sin fria tid åt sin familj, sin fantastiska fru och sina två små barn... 4,5 år och 10 månader... Det gör så himla ont att försöka förstå vad de går igenom.
Frun talade oxå helt fantastiskt om sin man och vad han skulle sagt om han varit närvarande. -Lev och njut av livet! Var rädda om varandra! Jag älskar er och är alltid med er!
Efter L:s ord spelade de upp en ljudinspelning. Först kändes det olustigt. Men sedan bara märkligt och på något sätt närvarande. Han låg ju samtidigt där framme i kyrkan, i kistan med ett foto på. Det var en inspelning från A:s svensexa. Han sjunger "Let me be your hero" till sin fru. Jag kan lova att inte ett öga var torrt i kyrkan just den stunden. Det var så vackert! De spelade sedan även hans favoritlåt. Everybody hurts... Varje gång jag kommer att höra dessa låtar i framtiden kommer alltid att ta' mig tillbaks till denna dag. Efter ceremonin gick vi alla ut tillsammans i ett långt tåg. Det skulle bli jordfästning... Allt kändes så otroligt kallt! Snön yrde, människor grät, handblommor lades på kistan, se'n ner i ett djupt hål i en iskall mark...
Mörker!Så himla påtagligt på riktigt! Så kallt och ensamt! Aldrig någonsin vill jag hamna där!
När allt var över och avsked var tagna åkte vi till platsen där allt hände, där han så kallt blivit avrättad av någon som ville honom så ont, för några veckor sedan. Vi tände två marschaller. Många utbrända ljus och massor av blommor stod där. Det kändes som ett fint avslut på dagen.
Nu går frågorna och tankarna vidare... Vem gjorde det, hur blev det så här, kommer de någonsin få ett svar och hur ska alla runt omkring orka gå vidare? Efterlyst kommer förmodligen ta' upp fallet på onsdag igen och förhoppningsvis får allt till slut ett svar! Även om det kommer att göra ont vilket svaret än är!
Fredagen började bra. Även och Emil hade lite feber. Det har han ju haft i några dagar och det kändes som om det bara var på väg att bli bättre. På kvällen skulle ju släkten från Gotland komma, vilket är alltför sällan. Men febern gick upp och när det var dags att gå och lägga sig kom magsmärtorna. Så starka att 1177 kändes alldeles rätt att ringa. Och visst! In till akuten, röntgen, ultraljud och massor av prover togs. Inläggning, febernedsättande och dropp blev det självklara alternativet. Stackars liten! Det blev inte mycket sömn den här natten. Röntgen och ultraljudet visade att det förmodligen inte är något med lungorna eller blindtarmen. Men sänkan har idag, lördag, stigit. Oroväckande nog! Hoppas ändå att vi får åka hem idag! Den här dagen som Emil har sett fram emot i veckor. Ikväll ska ju han klä sig fint, ha på sig slips och åka upp i skrapan för att ta' en drink tillsammans med en kompis. Sedan ska de ju gå till konserthuset och se och lyssna på farfar. Han vill så himla gärna och han frågar hela tiden om när vi får åka hem. -Mamma visst ska jag på konsert ikväll!?!?!? JAG hoppas verkligen att det blir så men det känns absolut som att jag kommer att få lov och göra honom besviken. Mitt lilla hjärta!
Väntar fortfarande på besked!
Hoppas på att allt är så positivt som det bara kan bli och att Emil verkligen får uppleva en fantastisk kväll, om än med lite smärtstillande i kroppen!
Inte nog med att Whilda har fått en ny sorts penicillinkur mot öroninflammationen då den förra inte hjälpte så ska hon passa på att göra nya framsteg också. Visst är det kul med barns utveckling. Men när man är sjuk så brukar man ju snarare regrediera sägs det. Men inte Whilda inte! På nå't märkligt sätt tar hon sig ur spjälsängen vid dryga 1 1/2 år. Hmmm Det känns faktiskt ganska drygt att behöva ta' tag i just nu. Vet hur det var när storebror Emil skulle sluta med spjälsäng vid samma låga ålder. Då p g a att jag var själv hemma med diskbråck och omöjligt kunde lyfta upp honom ur sin säng. Min kära sambo tjänstgjorde i Kosovo då mycket lägligt. Emils strategi varje kväll var att tassa ur sängen, gå ner för trappen, otaliga gånger... Men envis som jag är så såg jag till att varje gång vänligt men bestämt se till att han låg i sängen och somnade där, ibland dock av ren utmattning. Han insåg väl till slut, efter ca två veckor, att det inte lönade sig att ens försöka få vara uppe på kvällarna. Ser nu framför mig hur scenerna kommer att se ut både vid vilan efter lunch och kvällsnattningarna. Om det bara handlade om Whilda och hennes sömn så skulle det kännas enklare. Problemet är att Thuwa sover i samma rum och att Whilda gärna finner olika strategier för att kliva i Thuwas säng och göra henne sällskap. Syskonkärlek i all ära... Tack ... Men nej tack i detta läge! 
