Igår kväll ringde min älskade lillebror och började berätta om ett mord i trakten av där han bodde för några år sedan... En av mina älskade vänners syster bodde på samma gata otroligt nog, i en helt annan stad än vår. Vilket sammanträffande! När han hörde talas om skottlossningen i Rotebro och åldern på mannen som blivit skjuten började lillebror självklart fundera kring om det var någon som han visste vem det var. Efter många sökningar på olika sajter började bitarna falla på plats och han började misstänka att personen ifråga var min väns, systers man.
Samtalet igår kväll känns dimmigt! Jag sökte och sökte, samtidigt som jag pratade med min bror, information på internet. Efter många sidor med spekulationer och dialoger på olika chatter slutar det med att jag får upp en bild på just honom och det hela kändes helt fruktansvärt! Jag bara skakade och tårarna forsade. Jag finner inga ord!
Han, en helt fantastisk familjefar till två små barn. Det äldsta några månader äldre än min Emil och det yngsta inte ens ett år. Så mycket kläder som vi ärvt av dem. Jag kan bara inte förstå! Det fanns verkligen inget ont i honom!
Jag bara känner en fruktansvärt stor sorg och det gör så himla ont att tänka på vad min vän, hennes syster och barn och deras familjer går igenom just nu. Min tanke är hos dem hela tiden!
Tårarna fortsätter att rinna när jag nu sitter hemma och skriver detta. Emil tittar på Disney channel och tjejerna trallar och är glada. Whilda "sjunger" Björnen sover och klättar överallt. Thuwa kryper omkring, rullar med bollen och skrattar. Så lyckligt ovetande om allt ont som händer här i världen.
Jag skattar mig lycklig åt min fantastiska familj och mina helt bedårande barn, mina underbara vänner och det liv jag lever och inser att livet ska levas och njutas i fulla drag varje sekund...
Mina tjejer Whilda och Thuwa!
Min Emil!
